7 April 2014
Kategori: Allmänt
Idag är en sådandär jobbig dag då jag saknar min allra bästa vän och jag saknar henne med varenda cell,muskel och ben jag har i kroppen. Även om det är helt 1 år och snart 4 månader sedan hon blev avlivad så gör det fysiskt ont i hela kroppen varje gång jag tänker på henne och jag får en klump i magen. Jag tror aldrig någon kommer att förstå vad den hästen betydde för mig. Hon var min bästa vän och jag älskade henne över allt annat och bara på ett par sekunder försvann hon i väg från mig och det finns inte något som får henne tillbaka igen.
Även om jag i framtiden kommer att skaffa en ny häst kommer det bli svårt att hitta någon som henne, men jag vill inte och det kommer aldrig gå att hitta någon som henne. Hon var min första häst och hon var min bästa vän i 6 år. Ja idag är en såndär dag då jag tänkt extra mycket på henne, tänker på henne varje dag men idag har hon vart på näthinnan hela dagen.
Varje gång jag kommer ut till stallet så kommer jag tänka på henne, varje gång jag kommer in genom dörren kommer jag förvänta mig att det är henne jag ska se, hennes låga gnäggande ska möta mig. Jag förväntar mig att hon ska stå i hagen, att jag ska ropa på henne och hon ska komma, men det är bara tyst och tystnaden är det värsta. Minnena finns kvar, både fina och tråkiga och de finns där i stallet, så fort jag kommer dit så påminns jag om det fina. I minnena finns det blod, svett och tårar men även lyckliga fina minnen som jag alltod kommer att minnas. Älskade lilla fina Rosa, vila i frid min fina fina vän!